När jag #drömde om en stor #blogg så var det inte för att…Vem är egentligen #ZitaZoo

Blogginlägg från vår blogg Gotland.Live

22

När jag drömde om en stor blogg så var det inte för att behöva bevisa för världen vem och vilka vi är. Det va inte för att behöva skriva om en Tokig Region Gotland med tillhörande skolor och det va definitivt inte för att behöva få LOV att finnas synas och höras…. NEJ

Min dröm va att visa upp min konst, lära ut en massa intressanta saker, att använda min hjärngympa för att finnas till och hjälpa andra, vara ett stöd. Att få använda det jag är så bra på. Att ge av min styrka till andra som behöver lite påfyllning av energier, att få säja -jo du jag har adhd och vill jätte gärna ge dig ett och anat gott tips….

Min dröm som jag drömt sen jag var 6 år var att leva, jobba och se mina barn växa upp på landet i den härliga landsbygden här på Gotland. Jag kommer i från början från Tyresö en kranskommun till Stockholm, där jag växte upp med skola och annat men som liten behöver. Min skolgång va rällativt tuff då jag inte hängde med eftersom allt i min värld gick så snabbt. Det va inte förens jag i sen tonår lärde mig att foccusera som jag började ta igen allt jag inte hunnit med att slutföra i skolan.

Men gisses så jag slutförde, lärde mer osv när det äntligen kom förståelse i mitt huvud. Jag drömde om barn, familj och en och annan hoj. Ja jag älskar att mecka, måla och köra snabbt….

Men livet hade än annan väg till mig och jag började jobba som konsult och datorn kom mer och mer in i mitt liv. Jag blev en sån där hacker som inte visste verken ut eller in och jag började hjälpa alla hit och dit med deras datorer, ju mer datorn tog plats i folks hem.

På kvällar och helger vart det krogen, hoj fester och en massa festivaler…. Men en sak höll jag hårt på det va INGEN sprit för jag har aldrig gillat det.

Jag drack Red Bull eller isvatten. Mina bästa vänner va två tvillingar, vi gjorde allt tillsammans och hade kul.

Tiden gick på och jag började drömma om barn, familj och allt det där man skall ha. Jag kunde bara inte för mitt liv förstå hur det skulle gå till då jag gillade att bo själv och göra som jag själv ville.

Jobbet va alltid i första hand och som konsult åkte jag bland olika företag runt hela stockholm. På den tiden bode jag i en 3 rum och kök i Gullmarsplan, såg rakt ner på söderstadion (den gamla) Gissa vad jag hejar på. Bajen förstås….

Kom just att tänka på att jag egentligen borde tacka Region Gotland för denna sida dom tvinga mig till att utföra. Jag har äntligen kommit på hur jag skall berätta min och min familjs historia. Jag har gett min man Arw alla chanser att berätta sin.

En dag för ca 15 år sen så steg jag in på Gullmarskrogen på Gullmarsplan. Vad jag gjorde där kommer jag faktiskt inte ihåg, men om jag minns rätt så va en av tvillingtjejerna med. Iallafall så skulle vi äta där den kvällen och i baren satt där en långhårig kille inte jätte lång och drack öl.

Han såg rätt bra ut, men framförallt hade han det där självsäkra sättet jag gillar. Det sluta med att han och jag bytte telnr.

Det gick några dagar så hördes vi av ett och annat lede till att vi en dag blev tillsammans. Det va ett stormit förhållande och i tid och otid va vi bästa vänner och vise versa. Men det sluta alltid med att han tog sin kos till mig för att jag liksom va en trygg punkt som alltid va nyckter. Dock gillade inga av mina vänner denna man.

Den 19 maj 2002 klockan 10 på förmiddagen föddes vår dotter. En stor tjej på ca 4 kg och tror hon va 52 lång. I mina ögon va hon det sötaste som kommit till världen. En snäll tjej som titta och va nyfiken på allt. Vi baby simmade, Men allt blev svårare och svårare för var dag som gick. Inte med henne utan med allt runt om kring. Jag fick svårare och svårare att röra på mig. Mina ben blev sämre och sämre samma gällde ryggen, 1 diskbråk blev snabbt fler. Men envis som jag är så fortsatte jag och det spelade ingen roll hur mycket jag gick upp i vikt, jag fortsatte ändå.

I Mars 2006 så opererades jag, en Gastric bypass, den nu mer gamla sorten. Det gick rent ut sagt åt pipsvängen. Min kropp la av helt och hållet. Jag tapade 50 kg på 3½ månad och kroppen lade av nerefrån och upp och uppifrån och ner, MEN värst va att ingen trodde mig verken min mamma, styvpappa eller läkarna. Min dotter då 3 år gammal förstod och hjälpte mig i mitt kämpande så mycket hon kunde och jag gjorde som alltid, visade inte att jag led, skratta och var glad ovavsätt vad.

Tillslut hade kroppen sagt av sig helt och en förmiddag när min mamma tröttnat på att se mig ligga där (min dotter var på dagis, morfar hennes hade kört henne dit) så fick min mamma för sig att köra mig till sjukhuset. Men hon behövde aldrig det. Istället sluta det med ambulans efter jag ramlat ner för trappen eftersom jag inte kunde gå och min mamma tvingat mig att gå fast jag inte kunde gå. Min styvpappa förstod då att det var allvar så han fixade så kom ambulansen och hämta mig.

Där på Södersjukhuset va dom jätte stressade och kunde för sitt liv inte förstå vad som va fel, man skicka mig vidare till Huddinge av R71 tror jag det var. Jag blev sämre och sämre och man skicka i väg mig på massor av undersökningar där man satte stora nålar i ben och händerna sen satte man på elektricitet, men man sa aldrig varför. Så här efteråt har jag förstått varför mer om det om en stund.

Jag låg där på avdelningen och så här efteråt vet jag nu att jag va döende. Då visste jag inte det och jag visste inte att läkarna gjorde allt för att stoppa det jag råkat ut för.

GBS. ja det är det du hört om när dom senaste tiden pratat om zika viruset. GBS står för Guillain-Barrés syndrom och är en muskel och nerv sjukdom som om den inte stoppas så är det döden man hamnar i. Sakta men säkert när jag låg där på Huddinge sjukhus så steg jag ett steg närmare döden och visste ingenting.

När jag åkte in på det jag trodde var undersökningar men senare vissa det sig vara ett sätt att stoppa upp muskel och nervförstörelsen som pågick i min kropp hade jag ingen vetskap om allt detta jag visste bara en sak. JAG SKULLE HEM TILL MIN DOTTER.

Det fick kosta vad det ville men jag skulle hem och se henne växa upp till en kvinna som klara sig själv. Det va det som fick mig att kämpa, lära allt på nytt igen, det va det som fick mig att inte se döden som knaka på och sa din tid börjar ta slut. Döden fick då vända och gå. Men du döden tar när döden vill så va aldrig säker på att just du finns i morgon. TA dagen som den är och gör alltid det bästa av det.

I allt detta kämpande som nu tog sin start så hade jag liksom inte tid att bli ledsen, ta hand om information som tex du va döende….. På det så fattade aldrig mina föräldrar eller vänner att så var fallet. 1 person förstod och hon sa visste du detta till mig när hon va med på min sons födelse på Visby lasarett 2008. Jag svara henne aldrig då. Nu kommer svaret, för du detta är första gången jag någonsin sagt detta öppet. Inte ens min man har hört detta förut. Ja jag visste det syrran, men jag har aldrig för vågat tänka den tanken fult ut förut.

Jag är en glad tjej, vilket du skulle se om du tog dig tid att lära känna du som läser. Många gånger för snäll. Men du hittills är det få personer som någonsin gjort det. Ensamhet är i mitt liv och kommer alltid att bestå. MEN mina barn är inte ensamma och det är jag helt på det säkra med att så skall det förbli. Att lära sig det sociala och att våga säja så här är det är super viktigt.

Varför då? Jo för att du själv skall må bra och våga ta för dig. Min dröm med denna bloggen var inte att fajtas med Region Gotland, det var att kunna ge dig som läser och mig själv en väg till förståelse, en väg till kunskap och en väg till en styrka med bra självförtroende.

Detta va lite om mig, jag kallas ZitaZoo och är mamma till 4 underbara ungar, tar mig fram med rullstol, både manuel och el. Jag är en jäkel på Matlagning, dator, webbdesign, grafik, art, skriva och en massa till. MEN mest är jag en sjuhelsikes bar morsa som vill ge barnen allt och lite till. Min dröm är att du lärde känna mig för den jag är och inte den du tror jag är.

Hej hop ses snart igen, kram vart du än är /ZitaZoo