Min pappa och jag eller var det inte så?

https://www.facebook.com/notes/cia-zitazoo-dahlstr%C3%B6m/min-pappa-och-jag-eller-var-det-inte-s%C3%A5/1130694133627543
Klockan hade blivit gå upp tid och jag låg och drog mig, sjuk och hostig som jag har varit ett tag, hörde långt där borta ett pling. Egentligen var det bara ca 1 meter från sängen. Men jag orkade bara inte röra mig ville bara sova vidare. Jag är inte precis känd för att sova länge eller på nätterna. Men denna natt hade jag sovit stenhårt, du vet så där hårt så man nästan mår ännu sämre och är ännu tröttare än man var när man somnade.
Tre dagar tidigare alltså på lördagen satt jag som vanligt vid datorn och fixade saker och tankarna flög iväg. Så här efteråt minns jag inte vad jag tänkte på, men rätt vad det var flög jag upp ur rullstolen greppa tag i min käpp och lunka ut i köket sa till min man vi går in på toa så inte barnen hör vad jag säjer. Barnen sov men jag ville vara säker på att dom inte hörde.
Vad jag skulle säja minns jag nu med klarhet att jag inte visste, men jag visste att det var viktigt. Väl där inne satte jag mig ner på toalocket och gubben slog sig ner på badkarskanten. Detta är vårat mötes rum där vi tar våra beslut och allt vi säjer är hemligt liksom…
Jag titta på min älskade man och han sa -vad vill du vännen. Jag svara -jag har en underlig känsla. -Vad sa han, jag svara någon nära anhörig kommer dö snart, vem vet jag inte min man sa -hur nära, jag svara -typ morsan eller någon av våra pappor. Nu har jag två pappor så den jag tänkte på först var min styvpappa för han stor mig närmast. Min man titta på mig och sa -jag hoppas du har fel, men det har du sällan sen sa han -när. Jag svara -innan jag fyller år (17 dec) eller möjligt vis innan jul.
När vi lämnat badrummet så gick jag förbi en bokhylla med ett gäng lådor i, där finns jätte mycket foton jag har tagit och som jag fått genom åren. Jag stannande och drog ut översta lådan och titta ner i den men såg allt som låg där och kände att mina ben snart inte bär mig längre så jag stängde och stappla tillbaka till rullstolen, med orden till min man -jag måste gå igenom dessa låder någon dag inom en snar framtid.
Nu har jag ägnat nästan hela kvällen att göra just det att gå igenom lådor med 1000 tals bilder från olika delar av mitt liv. Letar, Letar och åter Letar….
Jag ropade på min man när jag låg där i sängen i morse, han hade precis kommit in från en kall vintrig Gotlands morgon efter en promenad med hundarna. Han kom och jag sa, kan du ge mig min iPhone denna telefon jag fått ärva som jag är så stolt över och glasögonen så jag ser något. Han tog upp telefonen och sa bättre upp jag läser för dig.
Han börja läsa, -Hej Cia Kan du ringa mig eller kan jag få ditt tel nr Har något tala om för dig mitt nr är… Kram din faster
Jag utropa då -Min pappa har dött i natt. Flög upp ur sängen tog tel och ringde upp min faster. Vi sa några ord sen sa hon -jag har…. Här avbröt jag henne och sa -jag vet redan min pappa har dött.
Hon sa -ja hur… jag sa -bara vet det. Min första tanke var här skall jag bli ledsen nu, min nästa tanke var jag måste vara en hemsk människa som inte blir ledsen, min tredje tanke var fy fan jag är Aspi med Tourette och ADHD jag kan inte känna såna känslor. Nu är det påståendet som jag själv kom på mig med att tänka inte riktigt sant för jag kan i allra högsta grad känna såna känslor. Nu måste jag bara avvika en aningens ni förstår jag kör med mångfald i diagnosernas värld… Det var ett skämt för övrigt. Tillbaka till tråden igen!!!
Ett efter ett hitta jag bilderna jag leta efter. Dock inte alla men många av dom. Bilder jag valt att lägga undan och sällan tittar på. Varför jo dom symboliserar en tid jag både vill minnas och inte minnas. Men framför allt symboliserar dom en dröm som aldrig blev sann. Min yngsta faster sa en gång det är aldrig ens fel att två träter. Nej hon har rätt det är det aldrig men har man som jag växt upp med 2 pappor en som man inte fick kalla sin pappa och en som man bara såg när det passa honom och han inte sol och vårade någon stakars kvinna som sen blev grund lurad. Då har man svårt att se hur det kan vara två som träter. På det kryddar vi steken med SPRIT, ÖL och en jävkla massa vin….
För snart 10 år sen hamnade jag i min rulle innan den resan satte igång hade jag 0 förståelse för min pappas sätt att vara och utföra saker. Jag ville bara minnas det som var bra som tex. Kiruna när jag var i 11 års ålder. Jag ville minnas tomten och stugan Laukkuluspa där hans Newfoundland hunden som var så himla mysig att kramas med och röken där vi rökte den goda laxen vi fiskat i älven bredvid. Ville bara minnas hur vi la stenar i båten så vi kunde köra den på älven med en motor som lätt högre än högst. Eller den där största boaormen som dom hade i lägenheten inne i Kiruna stad som brukade liga raklång på ett antal meter runt deras stora bruna skinnsoffa åtminstone tror jag den var brun. Minns att jag var livrädd för den där ormen.
Jag ville minnas dom där resorna till Gotland, mitt Gotland alla utom sista resan jag var med på. En av två resor jag gjorde med min pappa, har förstås gjort fler resor med pappa men dessa två resor har förändrat mitt liv på fler än ett sätt. Två hädelser som få i mitt liv vet om och saker som är tabu än i dag att prata om. Saker som små barn inte skall utsättas för under några omständigheter. Första resan som jag vet idag tystades ner av min pappa till förbannelse då var jag i 4 års åldern och konsekvensen av denna resa och det som hände gjorde att jag fortfarande inte klarar av att bada i vatten som är djupare än mina knän. I många långa år hade jag drömmar om hur jag satt fast i en bil som sjunk under vatten. När jag en dag i 20 års åldern lärde känna en jätte bra terapeut vågade jag för första gången i mitt liv berätta om dessa drömmar. Hon titta på mig och sa –är du säker på att detta inte hänt i verkligheten. Jag svara henne inte för då mindes jag vad som hänt. Jag frågade min pappa om detta några år senare och han skruva på sig och såg ut som han ville springa sin väg i 190 km/Tim.. men svara undvikande vet inte vad du pratar om, vid detta tillfälle var han nykter. Några år senare när han flyttat till Gotland så fråga jag honom då hade han druckit några flaskor rödtjut, då svara han –kan du inte glömma detta där, det är ju förbi för länge sen och glömt och förlåtet. Jag titta på honom och svara-Nej det är inte glömt och förlåtet för jag måste få veta hur fan vi kom ur den där djävla bilen och upp ur vattnet. Då tog han sig i kragen och berätta det.
Så här var min pappa han levde i sin värld där allt han ville var tillåtet. Vi utanför släpptes bara in när han ville själv.
Efter jag hamna i min rullstol började jag att ta itu med mina diagnoser och lära mig om mig själv och om det jag hela mitt liv haft som ingen accepterat. Ju längre jag kom så insåg jag att jag måste släppa min pappa.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om honom och hur han var som många redan vet och inte vet. Bra saker, dåliga saker. Men jag vill inte berätta mer än så här för denna text handlar inte om att beskylla, vilja ha eller att vara arg. Nej denna text är en slags förklaring eller kalla det vad du vill.
Innan jag berättar mer om detta är det faktiskt en till ska jag måste skriva om. Min pappa var en kvinnokarl som ni säkert redan förstått eller vet. Han hade inte bara mig han har 3 barn till som är äldre än mig som under inga omständigheter vill veta av honom, har aldrig velat och kommer aldrig att vilja inte ens en sån här dag när vi nås av dödsbeskedet av min pappa Bengt Olof Andersson. Ja jag väljer att skriva det öppet för en sak för ni aldrig glömma, jag skäms inte för vem eller vad jag kommer ifrån. Han kanske inte alltid gjorde rätt men han var min biologiska pappa och det har han alltid varit. Oavsett hur mycket strunt han sagt och ljugit om mig sista åren…
Nu är det dags att berätta om mitt sista möte med min pappa. Det var i dagarna exakt 5 år sen på självaste juldagen.
Han kom med färdtjänst och dumdristigt envis som han var hade han kryckor och inte rullstolen som han borde haft. Han satt vid köksbordet skakade av abstinens och svetten rann om honom. Han parata på så där obegripligt som han kunde när han var nervös och inte mycket trovärdigt kom ur munnen. Han var sådär arg och bitter på allt.
Jag minns att jag blev så ledsen för att han förstörde sitt liv med all detta drickande och beskyllningar som inte var sanna hit och ditt.
Den eftermiddagen gjorde jag ett val, ett val jag idag är stolt över att jag faktiskt gjorde. Jag valde bort min pappa, inte för att jag ville utan för att han valt alkoholen för allt annat i sitt liv. Jag sa det till honom när han på fyllan ringde mig upprepade gånger och anklaga mig för det ena med det tredje.
Jag visste då att jag aldrig mer skulle få se min pappa. Då sörjde jag precis som man gör när någon man tycker om dör.
Min pappa dog i natten som var. Jag vart inte ledsen för jag har redan gjort klart detta med sorg. Däremot känner jag en stor lättnad och hoppas att han fått den frid han behövde.
Att han fått sitt ben tillbaka som han miste vid riksgränsen för så många år sen och sen rymde till Danmark och glömde allt här hemma i nästan 19 års tid.
Att han får vandra i sina fjäll med vinden i håret för där i naturen trivdes han och mådde bra.
Här och nu så ber jag alla er som en gång kände min pappa Bengt-Olov Andersson oavsett hur och vad han gjort mot dig. Försök att finna i ditt hjärta ett sätt att förlåta honom och minns honom för den han egentligen var en ren natur människa som älskade det fria.
Ingen förtjänar att dö av sviterna efter ett långt beroende min pappa blev bara 69 år. Ingen förtjänar att aldrig blir förstådd, Ingen förtjänar att det går så långt att man börjar leva i en dröm.
Så oavsett vad han gjort så hoppas jag att han nu efter han gått vidare får se det han egentligen var och jag väljer att minnas alla dom bra saker vi gjorde den tiden jag fick med min far.
Nu är det min tur att rodda till en sista vila för den som faktiskt hjälpte till att ge mig livet. För utan honom hade jag inte funnits och då hade mina barn inte funnits. Så JAG höjer mitt glas vatten och utbringar en skål för livet och förståelse och du kom ihåg att alla minns vi olika och har olika sätt att se saker och ting, det är det som gör oss alla unika.
Tack för att du läste och du dela gärna denna text oavsett om du kände min pappa eller inte!
Om du är vän med Bengt här på Fb dela gärna in denna på hans sida är du go!
collage

One thought on “Min pappa och jag eller var det inte så?

Kommentarer inaktiverade.